Wednesday, February 15, 2006

The Unsexables återförenas i Stockholm

Om två veckor flyttar jag upp till stockholm och sagan the unsexables tar ny fart. Bandet som kommer få Skinny att framstå som mjuka killar kommer visa vad de går för. Rykten pratar om tre gitarrer men jag kan lova fler. Vi syns på DM! /ML

Tuesday, January 31, 2006

This band could be your life

Ett meddelande: The Unsexables finns nu även som band. Vi börjar repa nu i februari, och vi siktar på att öppna för Nitzer Ebb på årets Arvikafestival.

/J & M

Saturday, December 31, 2005

05/06

Screw your head on upside down
drink yourself into the ground




gott nytt år.

Friday, December 23, 2005

it was like this: x-mas steps

För alla er skallar därute, för alla er som inte kunde delta IRL eller via länk; här berättar jag om julvakan/uppesittarkvällen och jag gör det under the influence, so pay attention. Den 23:e december var lugn på många sätt; Maze och jag jazzade på stan och jag hittade världens snyggaste New Order-tröja och två julklappar i sista minuten. Sen åkte Dukakis och jag över till Öland till tonerna av årets 26 bästa låtar, men det är en annan historia.

It was like this; uppesittarkväll på theunsexables! Matte bestämde sig för att spara krafter till Slaget på söndag, så det blev jag, Dukakis och Maze till att börja med, i Dukakis lya. Vi spelade nya Röyksopp-singeln, som Hallgren diggar så mycket, och utnämnde samtidigt Karin Dreijer till ett geni (fuck va bra nya Knajf kommer bli! En Nurse With Wound med Staffan Ling-twist I tells ya!). Ölen flödade och vi pratade om det där nya formatet dvd, så naturligt nog ville Dukakis visa några av sina inköp från Ryssland. Han plockade fram Camouflage-dvd:n och brände igång "The Great Commandment" och "Love Is a Shield", två av världens bästa låtar. Maze började prata om OMD och vi grät nästan vid tanken på att några av våra närmsta vänner hatar dem. Det enda som kunde följa upp en Camouflage-dvd var en Ultravox-dvd, och har ni Collection med Ultravox hemma? Jävla fuckers om ni svarar nekande, Ultra-fuckin´-vox är så undervärderade att potatis framstår som dyra vid en jämförelse. Fuck alla you som har släpat Midge Ure i smutsen. Han har en tightare mustasch än Mustaschen i boken Mustaschen. Och jävlar vilka modiga, bra videofilmer de gjorde till sina fina bitar, Ultravox. Maze ber om "After the Watershed" och får den, och vi sitter som i andakt.

Och sen gör Tati entre. Ryktet säger att han har tjackat 100 nyinspelade skivor i år. Det förvånar mig inte. Tati är en passionerad man. Han älskar saker, han hatar saker. Därför är han så jävla bra, han förstår meningen med att brinna. Fuck alla you som inte gör det. Han GRÄT när Frank Sobotka blev mördad i Wire 2, vad gjorde du? Slökäkade chips? Va? VA? VA? VA? Nåja, vi lyssnar på Pet Shop Boys och bläddrar i Annually. Dukakis ger bort ett ex av en av världens bästa skivor, Talk Talks The Colour Of Spring till Tati, och den senare pratar om sin katt. Kath Carroll, om man säger. Dukakis pratar om hur tråkig nya Death Cab For Missbrukare är, men drar ändå på en låt han gillar därifrån. Sen blir det hans dyraste singel ("One More Chance" med you know who). Sen blir det dvd-kavalkad (New Order från Taras Shevchenko, wish I was as beautiful as Barney). Cures "Trilogy" (Lindvall var ju aldrig där om man säger, han lär ju ha däckat). Hatar man Cure bör man dö plågsamt.

Alla andra verkar hata att vaka in julen med 50% av unsexables + två toppenkillar ytterligare, så vill inte folket komma till oss får vi ta unsexables till folket resonerar vi. Och jazzar mot stan. Nästan helt tomt på pholk. Vi sätter oss ändå på KM och yrar lite med en gammal Nitzer Ebb-torsk, innan SVT-Henke, Dittmer, Victor, Ring Snuten-Patrik, Gentle Touch-Gustav, Erik Carlsson och nåra till dyker upp. Dukakis får syn på en Claes Ohlsson-katalog och pissar rejält på den, och säger att den är lika körd som Biltema. For suckers, in a word. C.O. går fetbort, know this alltså. Patrik är fin, hyllar min andra blogg slowdivejocke och kramas mycket. Vi tar in, pratar lite om Carter med folk runt oss. De har tribals och baren spelar nåt vidrigt Green Day-aktigt. Men jag mår bra och tycker att vi har gjort ett bra jobb på unsexables. Kissnödig blir jag. Och när jag står där så hör jag nyckeln vridas om i låset; enter:.....Snorleif! "Äh vafan, dom sa ju att detta var nyckeljäveln te toan, å så står du här... e du kla snart?" Lugnt, Snorleffe! Har man odödliggjort "Böga hela natten" vet du att theres a place in hell for you and your friends, så det går fiiiiiint! Det blir några öl till, sen vandrar vi hemåt. Jag för att skriva denna rapport i realtid på fyllen. It was like this. De Truuf, om man säger. Hatar ni unsexables eller?

iDou/The Frank & Walters!

Vi har formligen drunknat i responsen på vår utannonserade uppesittarkväll. De allra flesta är väldigt glada över att vi gör det här, medan andra undrar om vi inte har blandat ihop julen med påsken (på unsexables gör vi ingen åtskillnad mellan högtiderna; every season is carterseason). Många har också reagerat starkt på att vi inte skrev något om eventuellt intag. Jag kan lugna er med att det definitivt kommer tas in; ingen uppesittarkväll utan mumma! Jag tyckte det skulle bli för uppenbart att skylta med det. Men se det gärna som uppvärmning inför juldan på café Söderport. Kanske kommer jag kuppa in nån carterdänga på stereoanläggningen nu på söndag.

Sen har jag ett announcement: Fruitbat har startat upp ett projekt som han kallar iDou, och som ska turnera som öppningsakt för The Frank & Walters. Frank & Walters! Minns deras briljanta Trains, Boats and Planes! Det hade väl varit nåt; Fruitbat och F&W på Björklokalen?

Thursday, December 22, 2005

the unstoppable uppesittarkväll!

Klockan klämtar, julen står för dörren. Vi på theunsexables är bekymrade och lite oroliga över alla förtappade själar, alla ensamma, alla icke-bemedlade och alla andra outcasts. Så theunsexables ställer till med julvaka och uppesittarkväll med socialt patos den 23:e december! Var med oss när vi rimmar, drar anekdoter och kokar knäck! Theunsexables hatar inte julen, men vi vill ha en jul som Carter USM kan sätta sitt namn på. Så slår er ner framför datorn och följ oss via länk när vi sitter och knåpar och positionerar oss om 101 Damnations vs 30 Something i en studio nånstans vid Bremerlyckan i Kalmar. Leta dolda julhälsningar, från "everytime a churchbell rings, another angel gets its wings" till "Say It With Flowers". Låt julens verkliga budskap nå dig, bevittna återuppståndelsen, och var med när Jimbob och Fruitbat lider för våra synder däruppe på korset. Knyt näven, höj rösten och kräv rättvisa och The Love Album åt alla. Theunsexables tar det tillbaka, och vi utgår från att vi har de två översteprästernas välsignelse.

God Jul!
/Jocke S, å theunsexables vägnar

Thursday, December 08, 2005

Carter the Unstoppable Top 11

Jag sitter här med resultaten framför mig. Carter USM:s bästa låtar! Framröstade av en brokig skara musikälskare. Jag vet att ni har väntat på detta. Egentligen skulle resultatet lagts upp redan igår, men sjukdom och beslutsångest hos några av röstningsdeltagarna gjorde att det blev idag istället. Som Gurra uttryckte det igår när han äntligen var klar med sin individuella lista: "det har landat fem dödliga vapen i din mailbox". Det här är inget vi tar lätt på. Men nu ska jag inte hålla er på halster längre. 25 låtar fick röster, jag har valt att göra en topp 11 av alla fina förslag som har kommit in. Det blev en överjävligt bra lista. Mitt råd till dig som är ny i Carter-världen är att skaffa dessa elva sånger så har du ett glödgat spjut av rå brittisk punkpop at its very finest. Kraft, intelligens, humoristisk stringens, popkänsla och fotbollsrefränger är medlen Carter använder för att skildra samhällets orättvisor. Och så jävla bra de gör det.

1. After the Watershed
Det blev en jordskredsseger för singeln som följde upp deras finaste album, 30 Something. Det var inte oväntat. Jag kan nästan acceptera att folk betraktar Carter som en anakronism, men precis alla jag känner har varit tvungna att erkänna att "After the Watershed" är ett klockrent mästerverk. Vilken fenomenal uppbyggnad! Vilken energi, så stolt, så fantastiskt melodisk. Singeln blev ju snabbt indragen efter att den släppts, eftersom Rolling Stones inte gillade att man hade stulit refrängen från "Ruby Tuesday". Ytterligare en anledning att hata Stones. Jim Bob visar också här vilken underskattad sångare han är.

2. The Only Living Boy In New Cross
to the comfort and the joy of feeling lost, with the only living boy in New Cross

3. Billy´s Smart Circus
Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången på radio 1991. Det var en chock. Punk med Pet Shop Boys-känsla. Walking tall på Skansenskolan dagen efter, I tells ya! Min vän Björn Lundqvist uttrycker det så här: "världens hårdaste öppningsord: To die for his mother country, isn´t every father´s wish. Oslagbar avslutning: As the actress said to the bishop, the rabbi and the priest, My eyes have seen the glory, I´m a born again atheist. Och däremellan har vi fått höra om allt ifrån de sju dödliga cynismerna till 1989 års stora gurkrån. Jim Bob låter livsfarlig, musiken är stenhård. Ett av 90-talets stora ögonblick."

4. G.I. Blues
Björn igen: "Den här och Nick Lowes "Lately I´ve Let Things Slide" är de låtar som bäst beskriver mitt tillstånd nuförtiden." Hmm. Tänker han på raderna I´ve started drinking, and chain smoking, I don´t speak anymore, unless I´m spoken to?

5. Anytime, Anyplace, Anywhere
En av deras mest raffinerade låtar.

6. Sheriff Fatman
the undisputed King of the slums!

7. Say It With Flowers
En liten julhälsning, om man säger.

8. Is Wrestling Fixed?
Kabaré tagen till en helt oanad nivå.

9. Bloodsport For All
Bannlystes under USA:s första vända i Irak. Har inte förlorat i aktualitet och lyskraft.

10. England
I was fornicating before I could read or write and now I can´t stop, Sir! Det är fan ord som borde rendera ett Nobelpris.

11. Re-Educating Rita
Titeln. TITELN!


Björn sa så här: "Konstigt att vi inte gjort den här listan förut. Känns betydligt mer relevant än 60-talets bästa album." Amen to that. Som avslutning bjuder jag på de små listorna:

Jocke S:
1. After the Watershed
2. Billy´s Smart Circus
3. G.I. Blues
4. The Music That Nobody Likes
5. Is Wrestling Fixed?

Matte L:
1. After the Watershed
2. Midnight On the Murder Mile
3. The Only Living Boy In New Cross
4. Anytime, Anyplace, Anywhere
5. Rent

Med i omröstningen, förutom the unsexables, var följande personer: Markus Lindehoff (Record Hunter, shoegazer, skivbolagsboss), Björn Lundqvist (doktorand i lingvistik, Indiepappa), Åsa Carlsson (indielegend gone afrofunk), Fredrik Kullman (Normal Man, Fanzinerad, Förmögenhet), Per Johansson (Benno, Kissing Mirrors), Fredrik Egefur (folkrockare), Niklas Lindkvist (Morrissey- och Sarahtorsk), Gustav Fernstedt (kurgan och skivaffärsboss), Antonio Badessa (Ph.D i Pasolini) och Marcus Sandström (min bror BMW-mannen).

Monday, December 05, 2005

The unsexables is here to stay

Precis som Jocke säger så behövs det verkligen en blogg för oss gamla Carter U.S.M fantaster. Givetvis är nya lyssnare också varmt välkomna men låt mig understryka att gillar du inte bandet så är detta ingen sida för dig. Att ett par öl i kroppen kan få ett par vuxna indies att starta en blogg till ära av Carter kan kännas konstig för många men för mig och troligtvis även Jocke var detta helt naturligt. Jag tror inte det finns något annat band som vi tjatat om så mycket som just detta. Möjligtvis Pet Shop Boys men det är ett annat fantastiskt band som inte kommer diskuteras så mycket här. Kanske lite eftersom jag anser att Carter är ett lite råare PSB. Likheterna är många men det får jag diskutera senare. Jag minns så väl första gången jag hörde detta fantastiska band. Jag och Björn (indiepappa) satt uppe i hans rum i Gårdby och troligen lyssnade vi på någon form av indie då väggarna börjar vibrera. Björns pappa hade satt på en skiva på nedervåningen och volymen var enorm. Texten började och detta var det jag hörde:

Hello, good evening and welcome
to nothing much
A no holds barred half-nelson
and the loving touch
The comfort and the joy
of feeling lost
With the only living boy
in New Cross

Synthtrummorna piskar och de skräniga gitarrerna fick mig att förundras. Vad var detta för band? Vi gick ner och en maxisingel hålls upp framför mig. Omslaget fick mig att le lite och det var givetvis The only living boy in new cross som spelades. Efter den stunden så var jag fast! Sen dess har det varit det band som givit mig mest glädje och räddat flera gråa dagar. Det ska bli riktigt kul att skriva här och hoppas på många trevliga inlägg och om vi syns ute så snackar jag gärna bort ett par timmar om Carter U.S.M/Matte

Aptitretare: An All American National Sport

Det är något på gång här i stan, det kände jag under helgen som gått. Det har surrat i mailboxen, sms:en har strömmat in, jag har blivit stoppad av folk på gator och torg; alla är överens om att Carter USM-historien ständigt måste skrivas om. Jag har mottagit en ansenlig mängd listor från folk som har rangordnat sina Carter-favoriter. På onsdag kommer resultatet offentliggöras, då koras vårt favoritbands allra bästa låtar. Jag ska inte skvallra om vartåt det lutar redan här, även om SIFO har gjort vissa påtryckningar. Ett avslöjande om den aktuella ställningen skulle kunna gynna/missgynna kandidaterna och resultera i en ovärdig vinnare. Men som en liten aptitretare inför the big Wednesday serverar jag er den makalösa texten till "An All American National Sport". Speciellt den markerade passagen får mig alltid att rysa; Jimbobs sånginsats är där i all sin nakna desperation något av det starkaste som spelats in på skiva. When Carter died, they broke the goddamn mould, är allt jag kan tänka när jag läser orden nedan. /Jocke S. (vi är ju två i unsexables, så det kan väl vara en bra idé att underteckna våra inlägg i fortsättningen).

I unpacked my troubles
From an old Safeways bag
Underneath Cardboard City lights
These two characters bought me supper
And they gave me some fags
And I settled down for the night

And I dreamt I was drunk
On a tropical ocean
Sailing home to the missus in Kilburn
And there on my bunk
Were all here letters of devotion
With some drawings and kisses
From the children

And I dreamt I was an artist
Like Toulouse-Lautrec or Manet
Drinking like a bastard in Madrid
Instead of underneath the arches
With Flanagan and Allen
Not a million miles from Chelsea Bridge
And then I woke up from my dreams
The neighbours heard the screams
And all the stray dogs
Were barking at the smell
Those two scumbags had come back
With some matches and some petrol
Set fire to my bed and left me burning
...in hell!